Mötet i 70-talets London förändrade den marockanska hippien och taistoitflickans livsinriktning. De två blev ett effektivt och lyckligt arbetspar.

David: Hemma i Casablanca i Marocko hade jag träffat en grupp hippier. Jag liftade efter dem till Europa när jag var tjugo. När jag kom till London hade jag bara en ryggsäck och inga papper. Jag var ständigt rädd. På den vägen förändrades ändå allting.

Det som drog mig till hippieideologin var vänligheten och gemenskapen. Man sov i parker, kärleken var frigjord, man träffades och diskuterade och så fortsatte var och en i sin egen riktning. Nästan alla använde droger – också jag.

En tid bodde jag hos min bror, men det blev bara gräl. Jag var arbetslös och snart var jag ensam. Jag hade fått en muslimsk uppfostran så jag försökte söka tröst i koranen, men bokens ord kändes tomma. Slutligen fann jag en arbetsplats i ett kök som låg i en källarvåning. Jag kände mig begravd: inget ljus, inget hopp, ingen sol.

Ljuset och hoppet fann jag med hjälp av en ung flicka. Hon berättade för mig om Jesus som hade dött också för mig och försonat min synd. Då beslöt jag börja följa Jesus. Mitt liv kändes helt förvandlat. Jag var full av hopp. Jag använde ändå fortfarande droger tills jag hörde en röst säga: ”Du behöver inte det här längre, mitt barn!” Där tog det slut.

Herren lyfte mig bokstavligt från mörker till ljus. Jag fick en ung mans drömjobb som takträdgårdsmästare för ett höghus. Platsen var vacker som Edens lustgård och stora mängder människor besökte den för att beundra den. Jag kunde ändå inte stanna i London, eftersom jag hade träffat Marja-Liisa.

Marja-Liisa: Vi blev kära i början av 70-talet i London. När jag åkte därifrån tänkte jag ändå på hur omöjlig vår historia var. Det fanns för många olikheter. Vår vänskap tog ändå inte slut. Vi kom överens om att David reser till Finland.

Vid den tiden arbetade jag på min journalistexamen vid Tammerfors universitet. Jag var aktiv i yttervänsterrörelsen ”taistoiterna”. Jag deltog i politiken och fungerade som Tammerfors studentteaters kassör. Jag trodde på jämlikhet, försvar av den svagare och på att samhället måste förändras till det bättre genom att de rika fråntas sin ställning, sina förmåner och sin makt.

Trossaker intresserad mig inte alls. Jag gick ändå med på att läsa Bibeln då David ville det. Han ville även att jag skulle be tillsammans med honom och slutligen också gå till kyrkan. Allt det här gjorde jag för vår kärleks skull. Men i kyrkan mötte jag den verkliga kärleken: Jesus. Efter det förstod jag att det är människans ondska som är hindret för en bättre värld.

David: Livet log. Vi var kära och hade funnit tro på Jesus. Vi gifte oss och fick två barn. Vi blev också arbetskamrater – i 35 år har vi gjort missionsarbete tillsammans. Eftersom vi själva har upplevt så mycket av Guds kärlek, vill vi berätta om honom för människor som inte ännu känner honom. Numera jobbar vi också bland asylsökande. Många av dem har funnit sanningen i Bibeln.

Guds ledning i våra liv har varit förunderlig. Han som ser varje människas innersta, visste att den marockanska hippien och taistoitflickan skulle bli ett lyckligt par.