Jag träffade en skolkompis i somras. Vi kände igen varandra genast, fast det måste ha gått 30 år sedan vi sågs.

– Du har inte förändrats ett dyft, sade jag.
– Du är dig så lik, men du har fått mörkare hår, sade hon.

Efteråt tänkte jag på vem jag var när vi gick tillsammans i högstadiet, hon och jag. Hur också så mycket annat än det yttre har förändrats.

Till farsdag laddade jag upp en gammal bild av mig och pappa på sociala medier. Jag är fyra år och sitter i hans knä, mina flätor är långa och ljusa. I händerna håller jag ett kramdjur och mina glada ögon ser rakt in i kameralinsen. Pappas armar omkring mig, hans blick är lugn och allvarsam. I dag är hans blick min, lugnet och allvaret. Glädjen har jag kvar. Jag har också gråtit mycket.

Mina föräldrar växte inte upp med samma trygghet som jag gjort. Deras tidiga år präglades av krig och otrygghet. Pappa var ute vid fronten. Mamma blev moderlös som nioåring. Troende räknade de sig inte som, inte då. Men de blev. På varsitt håll mötte de Någon som förändrade deras riktning. Sedan träffade de varandra, och efter många år av längtan fick de mig.

Jag rotar i mitt minne men hittar inga tvivel på Gud. Jag hittar bara tvivel på mig själv.

Och jag minns tonårens förtvivlan: jag räcker inte till, jag duger inte. En vän med prästdrömmar försökte själavårda mig. Det gick så där. Min kompis pekade på hur dåliga vi alla är, vi människor, men att Gud ändå älskar oss. Det gjorde mig inte gladare. Det var faktiskt ingen tröst alls.

Men det svängde. På Replotbron! Jag satt i skolbussen på väg hem, vyn över fjärden var hisnande vacker i eftermiddagssolen. Och jag överrumplades av en insikt: du är älskad av Gud med en kärlek som är större än allt, den kommer att bära dig, och den kärleken är din att ge vidare. Ungefär så. Jag tror att den insikten är livets mening.

Om jag ska förklara vad min kristna tro är, så är det en relation det handlar om. Inte religion utan relation. Jesus och jag, en livslång historia. Min tro är inte heller en plats att gömma sig på. Den är ett sätt att se på både andra och mig själv: se människan, se någon som Gud älskar i alla du möter. Den är en identitet och en upptäcktsresa: jag är kristen och jag håller på att ta reda på allt vad det innebär.

Jag är inte alls särskilt präktig. Men det behöver vi inte gå in på, det finns inget vettigt att hämta där. Det som spelar roll är att jag är uppriktig mot mig själv, med Gud och med andra, och det är en daglig övning – sanning spelar roll. Tron är också en befrielse: jag är inte fast i mig själv, och jag är aldrig ensam med mitt livspussel. Gud vill att jag fortsätter växa och förändras, och Gud ser till att det sker. Kristen tro är liv. Liv är motsatsen till att stagnera och stelna.

Än är jag inte färdig, än finns tid att formas. Samma, men ändå inte.

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” (Rom. 12:2)