År 2007 skakade om mitt liv i grunden: jag föll ur riksdagen och förlorade min fru. Genom ett möte fick mitt liv en ny inriktning.

Min barndom levde jag i en arbetarfamilj i Seinäjoki, i stadsdelen Pohja, i ett frontmannahus. Man kan säga att min barndom och ungdom bestod av tryggt, vanligt familjeliv.

Jag hade alltid önskat bli historielärare, men avbröt ändå gymnasiet när jag godkändes till SJ:s verkstadsskola i Hyvinge och där utbildade jag mig till lokförare.

Jag gifte mig med Tarja och vi fick tre barn. På min arbetsplats var jag aktiv i fackföreningsverksamheten och via den kom jag in i kommunalpolitiken. När jag år 1999 kom in i riksdagen förändrades vardagen för vår familj. Veckorna bodde jag i Helsingfors och på veckosluten var det ofta olika evenemang. Jag medger att barnens uppfostran långt blev Tarjas ansvar.

Mitt liv förändrades totalt år 2007. Jag fick över 6 000 röster i vårens riksdagsval, men föll ändå ur riksdagen. Direkt nästa dag återgick jag till lokförararbetet. Hösten samma år dog min hustru Tarja 49 år gammal. Hon hade varit sjuk så döden kom inte oväntat. Ändå var det en stor förlust och sorg för hela familjen. Jag måste ensam fatta beslutet att koppla bort respiratorn. Vänner och bekanta levde med i vår sorg. Jag kommer ihåg hur jag satt ensam i vardagsrummet i vårt hus mitt i ett vitt blomsterhav med hjärtat fullt av sorg.

Efter Tarjas död var jag sjukledig två veckor och återvände sedan till arbetet. Jag njöt av att kunna transportera människor tryggt med tåg. Jag fick kraft av mitt arbete och av att vara med barnen, barnbarnen och vännerna.

När jag blivit ensam träffade jag av en händelse Ulla. Vi tog en kaffe tillsammans. Det kändes som om situationen var ledd av någon. Vi började sällskapa och gifte oss år 2009. På Ullas initiativ började vi gå i gudstjänsten. En dag bad Ulla mig komma med till julkonserten i en församling. Konserten var fantastisk. Inspirerad av den började vi allt oftare besöka den församlingens möten.

I december 2012 ringde församlingens ledande pastor och bjöd in oss till ett möte. Han nämnde att en före detta riksdagsman från Kuopio också skulle vara där. Efter mötet gick vi på kaffe. Där vid ett sidobord frågade riksdagsmannen om han och pastorn kunde be för mig. Jag gick med glädje med på det. Jag hade trott på Gud ända från barndomen. Mamma lärde mig be aftonbön och vi gick i kyrkan på söndagarna när pappa var ledig. Som vuxen hade familj, arbete och förtroendeuppdrag tagit allt mera tid och kyrkobesöken hade minskat till bara de så kallade obligatoriska besöken. Nu ville jag ge mitt liv till Gud en gång för alla. När de bad för mig, fylldes mitt hjärta av värme och frid.

År 2014 återvände jag till riksdagsarbetet när Mia-Petra Kumpula valdes till Europaparlamentet. Gemenskapen med andra kristna riksdagsledamöter har blivit viktig för mig. När det gäller politiken så har min värdegrund inte förändrats i sig. Statens budget och ekonomiska läge bestämmer ramarna som tvingar oss att ibland fatta också svåra beslut. När det gäller samvetsfrågor, som exempelvis gällande äktenskapet, har jag velat hålla fast vid den linje som bottnar i min övertygelse. Min tro ger mig dagligen kraft för riksdagsarbetet.

Jag försöker enligt bästa förmåga gå den väg jag valt. Jag vet att en dag, när mitt liv är slut, kommer jag till den himmelska härligheten.