Redan som barn trodde jag att Gud fanns. Mamma bad aftonbön med mig och jag hade en barnatro. Men när jag växte upp råkade min tro i vila, blev något jag inte tänkte på.

Jag utbildade mig till skådespelare och levde ett väldigt ohälsosamt liv, både fysiskt och psykiskt. I vuxen ålder blev jag sedan utbränd. Det var en svår tid men ändå hade jag ett förunderligt hopp om att det skulle finnas en väg ut ur min situation. Det tog tio år och jag behövde mycket hjälp under den tiden, både av professionella och vänner. När jag tio år senare stod och såg ut över åkrarna där jag bodde insåg jag att jag kommit ut ur tunneln och jag började tacka för all hjälp jag fått. På något märkligt vis förstod jag att det var Gud som hade helat mig, han som hade lett mig till de rätta personerna som i sin tur hjälpt mig. Jag förstod att jag skulle tacka honom.

Under samma tid hade en ny familj flyttat in i grannhuset. Jag hörde att det var en pastor och blev lite intresserad. Han frågade flera gånger om jag ville komma med till hans församling, men jag var skeptisk och tackade nej med olika svepskäl varje gång. Men en gång skulle en svensk artist komma på besök. Jag kände igen hans namn så jag vågade gå dit. Något hände inom mig när jag hörde sångerna men jag tog inget beslut där och då. När jag då så småningom började lyssna på hans skivor kändes det som om Jesus försiktigt öppnade upp dörren till mitt hjärta genom musiken och texterna. En tid efter det besökte jag en församling i Vasa som hade besök av en svensk författare. Att han som intellektuell vänstermänniska kommit till tro gjorde stort intryck. Han förklarade sin tro på ett sådant sätt att jag beslöt mig för att ta emot Jesus helt och fullt i mitt hjärta. Han är mitt livs centrum.

Tron är min plattform. Jag vågar tro på något jag inte ser och behöver inte förlita mig på mig själv. När jag började tro fick jag ord för hoppet jag haft. Nu hoppas jag inte längre på mig själv utan på Gud och hans plan för mig. Jag har ett hopp som ger tröst. När det går bra i livet kan vi luras att tro att vi klarar oss utan Gud. När jag tog emot den helige Ande gav jag bort mitt liv till Jesus och fick av honom tillbaka mitt riktiga liv, ett mycket bättre liv. Mycket av den oro jag haft försvann, inte för att problemen togs bort men för att jag får lita på att Gud har allt i sin hand och jag behöver inte bära det.

Jag tror inte på tur, jag tror på tacksamhet. När vi känner tacksamhet så viker oron och vi kan se det positiva. Om vi börjar tacka för de små sakerna, även om livet ser mörkt ut, så vänds det till något positivt. Jesus bor i mitt hjärta och han påverkar allt i livet. Jag skulle önska att alla människor gav den kristna tron en chans, det finns inget att förlora. Livet blir inte enklare för att jag tror, men jag har fått verktyg som gör att jag kan gå igenom svårigheter på ett annat sätt. Jag har mindre oro för framtiden och har fått mer kärlek till mina medmänniskor. Jesus är den bästa guiden för mitt liv. Med honom i mitt hjärta vet jag vad som är rätt och hur jag ska leva. Jag gör många misstag ännu. Då får jag gå till honom och be om förlåtelse och vishet så jag vet hur jag ska leva. Jag lever inte ett perfekt liv, men ett tryggt och förlåtande liv.