Ex-ledare för brottslingar och fånge dömd för mord: ”Jag behöver inte längre vara rädd. Bön och bibelläsning ger mig kraft.”

Farsan körde lastbil, mamma taxi. Allt gick bra tills farsan började supa. Han kunde inte längre sköta sitt jobb, och snart gick han i konkurs. Mamma och farsan skiljde sig.

Farsan var våldsam då han var full. De första tolv åren av mitt liv gav han mig stryk varenda dag. Men en gång köpte han en cykel åt mig, och med den kunde jag åka omkring i byarna och ut på landsvägarna.

Som 13-åring flyttade jag till en av mammas väninnor. Jag kunde helt enkelt inte bo kvar hemma på grund av farsans våldsamhet. Jag hade ingen manlig förebild, så jag började hänga med alkisarna i byn. Snart började jag supa och begick mina första våldsbrott.

Jag är inte bitter på mina föräldrar och inte heller på någon annan för den delen. Min barndom var vad den var på grund av farsans supande, men det var jag själv som valde att begå brott. Min första fängelsedom fick jag 1984.

De mord jag nu sitter inne för, begick jag då jag sysslade med drogförsäljning. Inom droghandeln, kriminella gäng och yrkesbrottslighet gällde helt egna lagar. Jag gick hela tiden på amfetamin och trodde att jag var kung och hade stor makt, när jag nu till och med hade en egen liga!

Mamma bad för mig hela sitt liv. Hon dog i cancer år 2004. Fängelseprästen i Riihimäki kom till min cell och sade att man bett för mig och att jag var ett ”förbönsfall”. Vi hade aldrig talat med varandra tidigare, och jag undrade hur han kunde veta något sådant.

Jag har alltid trott att Gud finns, men levde trots det precis som jag själv ville. Nu började jag fundera på trosfrågor. Jag ville förändras, så jag började delta i fängelsets bibelgrupp. Jag hade tidigare hållit på med tyngdlyftning och blivit stark, och nu tänkte jag att det är samma grej med tron: om jag håller på med trosfrågor så blir jag säkert troende. Sedan fick jag en stark känsla av skuld, och en onsdagskväll i slutet av november 2007 frälste Jesus mig. Jag förstod att det var Gud och inte jag själv som fick mig att komma till tro. Det var det finaste jag någonsin upplevt. Inga droger har någonsin åstadkommit något liknande.

Följande lördag, den 1 december 2007, var det min 42-årsdag. Då ringde jag Helsingforspolisens våldsbrottsrotel och sade till utredaren att jag kommit till tro och ville erkänna två outredda mord.

Samma veckoslut skrev jag 40 brev. Jag kände starkt att jag måste berätta för mina kompisar att jag kommit till tro. Den gamle Johansson hade varit en förebild för många och jag tänkte att det skulle vara bra om den nya, troende Johansson också skulle bli det. Inte en enda av mina gamla kompisar har hånat mig. I fängelset lär man sig respekt för trosfrågor, eftersom många som sitter inne längtar efter en förändring.

I tron behöver man inte kämpa sig fram. Framtiden oroar en inte om man tror att Jesus är nära varje stund. När jag blir fri tänker jag återvända hit, men inte som fånge, utan för att med Bibeln i bagaget hjälpa andra. I fängelset har jag tagit studentexamen. Min dröm är att bli evangelist och stödperson för fångar.

Jag har suttit i fängelse en dryg tredjedel av mitt liv. Fängelset känns inte så illa, eftersom jag nu vet att Gud tar hand om mig såsom Han lovat i sitt ord.

Viktigast i tron är förhållandet med Jesus. Därefter kommer äktenskapet med min kära fru. Kärleken är för mig det allra viktigaste i livet, Guds kärlek och också kärleken mellan människor.