Jag har jobbat i trettio länder, jag håller på med mitt femtonde album, jag har representerat Finland i Eurovision Song Contest. Men det största undret för mig är att jag har fått nåd, att Gud vill jobba tillsammans med mig och att han inte har gett upp hoppet om mig!

Jag föddes i Karleby. Jag visste att Jesus fanns, men tänkte att allt det roliga i livet skulle ta slut om jag valde att följa honom.

I tonåren började jag märka att Gud försökte tala till mig. Jag hade ett bra liv, men började uppleva en meningslöshet och frågade mig om det här kunde vara allt. För mig är det viktigt att söka sanningen, och det jag hade i mitt liv räckte inte till.

Under skriftskolan intensifierades Guds tilltal. Jag trodde på Gud och på att Jesus död på korset var sann, men problemet var det jag trodde var ett kristet liv. Jag hade fortfarande missuppfattningen att det att vara kristen betyder att livet blir tråkigt, men att man måste bli det för att komma till himlen. Jag hade mycket i mitt liv jag inte ville lämna. Under ett par år kämpade jag med det här.

En kväll när jag var 17 år hade jag kommit till den punkt så jag insåg att jag inte längre kunde fortsätta leva som jag gjorde. Jag sade till Gud att han fick ta hela mig, jag klarade inte den här kampen längre. Det skedde inte med buller och bång, men då fick jag frid!

I min ungdomliga iver ville jag vara en så bra kristen som möjligt. Jag försökte i min egen kraft leva det perfekta kristna livet och det blev så tvångsmässigt att jag inte vet hur det hade slutat om inte Gud hade stoppat mig. Jag hade gift mig och blev gravid med tvillingar. När de föddes nollställdes mitt liv. All möjlighet att prestera var borta, jag var inte längre den duktiga Nina som gjorde allt.

Sakta började jag förstå att det här var vad nåden handlade om – att Gud tar emot mig fast jag verkligen inte har något att komma med. Jag började förstå att tron inte handlar om att göra en massa saker utan om en levande relation med en levande Gud. Han vill inte ha robotar som följer instruktioner utan han vill att vi ska tala med och lyssna på honom på samma sätt som vi umgås med dem vi älskar.

I dag är Jesus den luft jag andas. Jag vet inte om jag skulle kunna stiga upp på morgonen utan honom. Han gör verkligen inte livet smalt och tråkigt, utan han sätter färg på tillvaron! Genom honom har jag börjat förstå vem jag är, på samma sätt som ett litet barn förstår vem det är genom kontakten med den som håller det i famnen.

Jag jobbar mycket i fängelser och möter människor som jag inte skulle våga möta på gatan. Men jag har personligen fått se sådana människor möta Jesus, även om jag sällan träffar dem efter att det har hänt. I andra fall jobbar jag med tidigare fångar som har kommit till tro via någon annan än mig. Jag vågar lämna mina personliga tillhörigheter hos dem i bilen medan jag gör ärenden. I sådana situationer ser jag att förändringen i deras liv är äkta.

Efter en konsert i ett fängelse i Ukraina kom några ledande fångar och ville be om ursäkt av officeren i fängelset. De berättade för honom att de hade bestämt sig för att ställa till bråk under konserten, men när tiden var inne kunde den ledande fången inte ge det överenskomna tecknet, trots att han försökte tre gånger. Så verkar den helige Ande!