Jag försökte skapa en framgångsrik karriär som sångare och låtskrivare. När framgången uteblev, blev jag ledsen och bitter. Mitt i min kamp hittade jag ett nytt perspektiv på framtiden.

Redan som barn visste jag att jag ville bli sångare. Jag började uppträda redan som ganska liten. Senare studerade jag sång och pianospel och började skriva egna sånger. Jag hade gott om inre stolthet och ambition då jag strävade mot mina musikaliska mål. Som 18-åring fick jag ett skivkontrakt och deltog i MTV3:s Finlands stjärna -sångtävling. Flera gånger försökte jag bjuda ut mig själv åt olika skivbolag, men sanningen var att jag till min stora besvikelse inte klarade av den hårda musikbranschen med de många kraven och villkoren utanför själva musiken. När jag förstod att jag kanske inte får göra min egen musik, kände jag mig misslyckad och skamsen. Det gjorde ont att framgången rann mig ur händerna. Jag började tro att jag inte duger som jag är.

Jag fortsatte att göra musik på mina egna villkor. År 2010 släppte jag min skiva Paljain jaloin (På bara fötter). Senare gav vi med gruppen Soul What? ut en skiva som innehöll sånger jag skrivit. Mitt i all min strävan såg jag en märklig syn, som fick mig att stanna upp. Gud gav mig en speciell kallelse när det gäller sång. Efter synen började mina framgångar kännas förgängliga och onödiga. Mitt inre började oroas av rädsla för döden och en märklig känsla av skuld. Jag förklarade för mig själv, att det räckte att leva som en god människa. Synd var en främmande tanke för mig. Jag läste om Jesus i Bibeln och började se på saker på ett nytt sätt.

En höstdag år 2013 läste jag i en andlig bok en bön och orden: ”Om du är beredd att ge ditt liv till Jesus, be denna bön högt.” Utmattad och ångestfylld hade jag kommit till vägens ände med mina egna val. Jag hade sett en värld som närde orätt, stolthet och girighet. Inget hade mättat min längtan. Jag beslöt att ge mitt liv till Jesus. Efter att jag läst bönen, försvann plötsligt ångesten, skuldkänslorna, rädslan för döden och en diffus inre börda, som ersattes av en stor glädje, frid och en otrolig lättnad. Jag förstod att Gud är verklig. Ungefär två veckor efter denna underbara upplevelse insjuknade jag i en neurologisk öronsjukdom. Jag förlorade min friska hörsel och blev arbetsoförmögen. Jag måste lämna mitt arbete som sånglärare. Olika hörselstörningar, kraftig tinnitus, susande i huvudet, svindel, uppkastningar och kraftig huvudvärk gjorde mig sängliggande. Det första året gick i total tystnad.

I hela mitt liv hade jag koncentrerat mig bara på musiken och plötsligt förlorade jag allt det jag byggt upp: mitt arbete, de grupper jag sjöng med i, min karriär som låtskrivare, många människor och min inkomst. Det gjorde mig deprimerad. Jag frågade Gud, varför han låter mig prövas så här och undrade om det var fråga om ett straff. Då hörde jag Gud säga att han kommer att göra mig frisk. Det vill jag tro på.

Fortsättningsvis behöver jag mycket tystnad och på grund av ljudöverkänslighet måste jag alltid använda öronproppar. Idag kan jag tacka för att jag fått stilla mig och vara nära Jesus. Ibland kommer dåliga dagar. Då försöker jag vända blicken mot Jesus. Jag lever i ödemarken, men Gud tröstar och styrker mig genom att ge nya sånger. När hälsan tillåter sjunger jag dem i församlingen. Jag har gjort mitt val att tjäna Gud på den plats och med de förutsättningar som jag har i denna situation. Då upplever jag att jag är precis på den plats där jag skall vara.