Mitt liv höll på att ta slut i en dykningsolycka. Under konvalecenstiden fick jag hitta en alldeles ny mening med mitt liv.

I september 2015 åkte jag och min vän Anneli till Kuortane för att dyka i Kaatiala gruva. Jag är utbildad i grottdykning och vår avsikt var att göra en trevlig, lugn och avslappnad dykning i ett bekant grottsystem.

Vi började dykningen i den så kallade djupa ändan. När vi kom in i grottan började jag hosta. Jag fortsatte dock dykningen och höll hela tiden ett öga på datorerna i min dykarutrustning. Fortsättningsvis fick jag hostattacker. Jag försökte koncentrera mig på andningen, så att kalkfiltret skulle rena andningsluften från koldioxid ordentligt.

Vi hade dykt i grottan ca 75 meter på 63 meters djup, då hostan blev så svår att jag inte kunde andas. Samtidigt kände jag kraftiga rosslingar i nedre delen av lungorna. Jag tecknade åt Anneli att vi skulle vända tillbaka. Jag kunde inte längre andas in ordentligt för att jag hostade så mycket. Det blev bråttom att komma ut ur grottan. Halvvägs ur grottan bytte jag för säkerhets skull till reservutrustningen. Men situationen blev bara värre. Jag simmade så snabbt ut ur grottan att Anneli förlorade mig ur sikte. Jag fick panik när jag förstod att livet nu höll på att ta slut. I mitt sinne ropade jag: ”Hjälp mig Gud!”.
På något sätt hittade jag ut ur grottan och kom upp till ytan. Jag kom ihåg att det funnits några dykare på den motsatta stranden och jag ropade på hjälp. När jag ropade kom det bara fradga ur munnen. Jag höll på att förlora medvetandet. Med mina sista krafter lyckades jag stänga dykardräktens ventil och dräkten fylldes med luft. Annars hade jag medvetslös sjunkit under ytan. Anneli och de andra dykarna lyckades lyfta upp mig längs de smala trapporna till plattformen.

Jag var på gränsen till medvetslöshet. Det gjorde ont i hela kroppen. Snart kom min man och ambulansen till platsen. Nödcentralen hade beställt en helikopter från Åbo och med i helikoptern kom en läkare som specialiserat sig på dykningsolyckor. Han satte in en andningstub och jag transporterades till Åbo. Jag hade fått lungödem under dykningen.

Följande natt var jag i respirator och fick samtidigt två omgångar tryckkammarbehandling. När jag vaknade upp på intensivvårdsavdelningen förstod jag att jag fått en ny chans. Jag undrade, hur det skulle ha gått för mig, om mitt liv tagit slut. Skulle jag ha kommit till himlen eller helvetet?

Under konvalecenstiden började jag fundera på det liv jag levt. Jag bar på mycket hat och bitterhet och ville bli fri från den bördan. Men det var svårt att möta sakerna ensam. Jag fick höra att man bett mycket för mig och det rörde mig på djupet. En månad senare åkte jag till Alajärvi på en konsert med Jippu och Jukka Leppilampi. Där gjorde jag mitt slutliga trosavgörande. Gud, som hade hört mitt rop på hjälp och räddat mig, kunde också hjälpa mig att möta skuggorna från det förflutna. Jag bad Gud om förlåtelse både för saker jag gjort och saker som lämnat ogjorda. När jag förstod att jag var benådad, fick jag en otrolig inre frid.

Tron har gjort mig mera nådefull mot andra människor. Det negativa tänkandet har minskat och parrelationen har blivit bättre. Jag hade förväntat mig att min make skulle göra mig lycklig. Jag var olycklig trots att vi hade en bra parrelation. Nu förstod jag att ingen människa kan göra mig lycklig, det kan bara Jesus.

Olyckan fick mig inte att sluta dyka. Fem månader senare reste jag till Mexiko för att grottdyka. För tillfället är jag sjukledig från mitt arbete. Jag önskar att jag i framtiden får göra missionsarbete, där mina kunskaper blir till nytta. Jag litar på att Gud leder och i sinom tid öppnar de rätta dörrarna.