En allvarlig sjukdom tog min livsvilja. På sjukhuset bröts smärtans makt. Glädje och frihet kom in i mitt liv.

Mitt liv förändrades när jag som 13-åring insjuknade i Crohns sjukdom. Min sjukdom har varit ovanligt aggressiv. Hela medicinarsenalen har gåtts igenom och operationerna har blivit hela nio stycken. I och med sjukdomen kollapsade min hälsa för 10 år sedan. Slutligen tog min livsvilja slut. Jag tänkte att också för mina närmaste skulle det vara lättare om jag dog. Enligt evolutionsteorin ska de svaga dö bort och bara de starka klara sig. Jag visste inte längre varför jag skulle vilja vakna nästa dag för att lida av smärtan. Mitt liv kändes meningslöst.

Jag låg på sjukhus apatisk och deprimerad. Sjukskötaren frågade om hon skulle hämta en psykiater till stöd för mig. Jag svarade att det kvittar, han kan inte ta bort min smärta. Samma sjukskötare frågade om hon skulle hämta dit sjukhuspastorn. Jag svarade att det inte spelar någon roll, Gud finns inte. Den outtröttliga sjukskötaren ordnade en träff med båda. Först kom psykiatern som konstaterade att sömnkvaliteten måste förbättras. Så steg sjukhuspastorn in i rummet. Han frågade försiktigt hur jag har det. Jag var arg. Jag ropade ilsket att jag inte orkar med den här smärtan en dag till och att jag inte vill leva.

Men pastorn gick inte sin väg, utan berättade att han förstår och att det gör också vår Himmelske Far. Jag fräste till att om han skulle finnas så skulle han hur som helst inte titta åt mitt håll. Då berättade sjukhuspastorn hur hans barnbarn i trotsåldern ibland får vredesutbrott. När samma barn sedan gråtande vill komma i famnen, tar mormor honom i famn. Pastorn fortsatte säga att vår Himmelske Far på samma sätt vill lyfta den sjuka och utmattade Jenni i sin famn, trösta och lugna. Gud skräms inte av min ilska. Han känner mig ända in i mitt innersta. Ingenting kan få honom att vända ryggen mot mig. Han älskar mig och väntar att jag ska komma tillbaka.

Någonting hände inom mig. Jag hade ansett att tron handlade om otrygga människors teorier för att de ska våga leva i en ond värld. Kunde man tro på Gud utan att vara en vrickad tönt? Jag höll på att lära mig något om hurdan Gud är.

Genom forskning som kristna vetenskapsmän gjort blev jag övertygad om Bibelns trovärdighet. Senare hittade jag under en sjukhusperiod en bok om Jesu lidande som jag bläddrade i. Bilderna berättade om hur Jesus fängslades, piskades och torterades. Det kändes obegripligt att ha gjorde allt frivilligt, oskyldig. Bilden av Jesus som bar korset mot Golgata talade starkt till mig. Han bar också mina synder och sjukdomar på korset, för att också jag skulle ha evigt liv. Den smärta jag kände var inte längre något jämfört med Jesu lidande. Jag kände en enorm tacksamhet och knäböjde på golvet i hallen. Den stunden kom Jesus in i mitt liv.

Smärtorna försvann inte, men de var lättare att bära. För fyra år sedan fick jag ännu en allvarlig bukhinneinflammation och blodförgiftning. Också då fick jag uppleva Guds närvaro. I mina öron ringde en sång med texten ”när jag inte själv orkar be”. Det lugnade mig på ett övernaturligt sätt. Jag visste att jag skulle klara det. I tre månader var jag på sjukhus i mycket dåligt skick. De här upplevelserna fick också mina föräldrar att välja Jesus.
Nu lever jag med en förhållandevis symptomfri Crohns sjukdom. Livet med korttarmsyndrom efter nio operationer är utmanande. Jag är ändå oändligt tacksam för vardagen och livet. Att leva med Jesus är underbart.