Jag ville leva fullt ut. Pröva olika saker. Njuta. Bakom de städade kulisserna levde jag själviskt, sökte känslorus och lättsinnigt festande. Fyllor, filmer och pornografi tog ändå inte bort min inre tomhet.

Jag var en vanlig tonåring. Inte helt huvudlös, men på inget sätt en drömkille. Mitt liv bestod av lättsinnigt festande och ett sökande efter känslor. Jag levde helt själviskt. Mitt liv kretsade kring fyllefester samt kring olika former av missbruk; jag var från och till beroende av tobak, porr och filmer. De fyllde i praktiken hela mitt liv. Jag levde utgående från dem. Jag flydde verkligheten in i filmens värld och dödade tid. Dessutom var jag en mobbare i skolan.

Utifrån såg mitt liv inte särskilt mörkt ut. Knappast skulle någon ha anat hurdan den kamp var som pågick i mitt inre. Min ständiga följeslagare var nedstämdhet och en skrämmande inre tomhet. Jag saknade mening, något större i mitt liv. Men de saker där jag sökte innehåll och en känsla för livet och som jag försökte fylla tomheten med gav ingen lättnad. De gav mig bara en ännu större frustrerande tomhet och längtan efter något som skulle ge mig det innehåll i livet som jag saknade.

Hösten 2015 flyttade jag till internatet för den kristna skolan Suomen kristillinen yhteiskoulu och började där i gymnasiet. Den gapande tomheten och ständiga nedstämdheten i mitt inre följde fortfarande med. I gymnasiet blev jag bekant med människor som trodde på Gud och levde enligt sina värderingar. Andligt liv var bekant sedan tidigare. Jag hade följt med min familj på andliga möten ända från barn. Ofta uppträdde jag i församlingen med sång som jag ackompanjerade på min gitarr också efter att missbruket kommit in i mitt liv. Men jag var då inte längre intresserad av vad Gud kunde erbjuda mig. Jag ville inte avstå från mina beroenden. Det jag ändå visste var att Bibeln fördömde mina handlingar och min livsstil.

Så kom en stund när allt förändrades. En kväll i januari 2016 bad mina vänner för mig. Guds kallelse var så stark att jag beslöt att ge hela mitt liv till honom. Den stunden fick jag frid i mitt inre och tomheten försvann. Hela mitt sätt att tänka förändrades och rusmedlen och övriga problem försvann.

Efter den förändringen blev det oviktigt att leva bara för mig själv och söka efter känslor. Jag började värdesätta och älska andra. Jag fick en iver att hjälpa andra både i församling, skola och livet i övrigt. Den glädje och det välbehag som kommer av att hjälpa andra når så djupt att det inte kan jämföras med något annat. Även relationerna till min egen familj har återställts och blivit bättre än någonsin förr.

Jag har märkt att Gud också har gett mig en djup frid som inte försvinner när jag möter motgångar och prövningar. Han har också gett mig lycka, och med det menar jag en inställning till livet, inte en känsla. I livet möts vi av frestelser och även tunga motgångar. Alla. Och vi har inte fått löfte om att vandringen i Jesu fotspår ska vara lätt, tvärtom. Men i mitt inre har jag ändå hopp. Han har lovat alltid vara med mig och ge kraft till allt det som jag möter. Nu kan jag inte ens föreställa mig att leva utan Guds närvaro i mitt liv.