Att grunda en idrottsförening, utvidga verksamheten och att nå toppen inom grenen har krävt kompromisslöst arbete. Det är jag van med sedan barnsben, liksom också att dela och göra saker tillsammans.

Jag föddes år 1972 i Hankasalmi på en bondgård, där man i praktiken levde med självhushållning. Redan i barndomen hörde arbete till vardagen vid sidan av skolan. Fritid fanns egentligen inte, men det lilla som fanns, gick åt till lek och spel med bröderna och barnen i byn. Till familjen hörde förutom mina föräldrar, åtta bröder och en syster samt två fosterbarn. Enligt gammal lantbrukstradition hade vi ännu en eller två drängar i vårt hem. I mitt barndomshem delade vi på saker. Jag hade aldrig ett eget rum eller en egen cykel, också kläderna ärvdes från storebror till lillebror.

Tack vare gymnasiets sal och skolans innebandyklubbor blev innebandyn den överlägset mest fascinerande idrottsgrenen. År 1994 grundade vi tillsammans med tre kompisar föreningen Seinäjoen Peliveljet. Jag spelade i sammanlagt 12 år, tills jag blev lagets tränare. Hela tiden var jag starkt medveten om vad framgång skulle kräva och jag trodde att vi till sist skulle lyckas. Att övervinna en förlust kräver alltid ett medvetet beslut av laget att aldrig ge upp hur det än känns, och så krävs det vardagsträning. Att kombinera civilarbete eller studier, familj och fritid med professionell träning innebär offer. En knapp förlust i slutspelsserien år 2011 var det sista steget till att vi slutligen blev mästare i den femte finalen. Nu har vi vunnit tre mästerskap.

Som tränare vill jag vara rättvis och människonära. Jag kräver mycket, men vill behandla alla med respekt och förstå olikheter. Som en av spelarna sade, jag styr med värderingarna först. I lagets verksamhet syns våra värderingar bland annat i att vi inte har alkohol på föreningens bastukvällar. Tron har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Det år jag föddes upplevde mina föräldrar en stark andlig väckelse. Min barndom var trygg och lycklig. Livet karaktäriserades av en strävan till renhet och en ärlig livsstil, där Herrens fruktan och att känna Gud var i centrum. Redan som liten pojke bestämde jag att jag vill känna Gud personligen och förstå vad som är livets största mening. Starka andliga upplevelser har varit en central del av min barndom och ungdom och senare också mitt vuxenliv. Jag har vägt mina upplevelser många gånger och kommit fram till att jag inte kan leva utan Gud och utan att få uppleva hans kärlek.

Fast jag har fått en härlig familj och haft framgång inom idrotten, har det också funnits sorg och förluster i mitt liv. Jag förlorade min syster under studentskrivningarna. En ärftlig hjärtsjukdom släckte livet hos min 27-åriga syster, mor till två döttrar. På ett smärtsamt sätt påminde livet om att allt vi har här är till låns. Tragedierna tog inte slut där. Min storebror, som led av en bipolär sjukdom, dukade under av sitt livs bördor på självständighetsdagen 2010. Kvar blev fru och tre barn utan far och vi bröder med våra frågor.

Trots motgångar tror jag på livets möjligheter. Jag möter varje dag med tacksamhet och nyfikenhet. Idrotten har alltid varit en stor del av mitt liv, men jag är beredd till annat, om Gud så vill. Jag tror, att han som är större än jag, är med mig och leder mig.