Uthållighetsgener och tungt arbete på lantgården hjälpte mig att löpa till världstoppen. De olympiska silver- och bronsmedaljerna, som jag vann år 1980 i Moskva, var mina bästa resultat. Men att vinna dem tillfredsställde ändå inte helt mitt inre.

Jag föddes och växte upp i en storfamilj med 23 barn i Posio. I jordbruket lärde jag mig hårt arbete redan som liten. Jag tyckte om idrott och sysslade med friidrott och fotboll samt skidning på vintern. När jag var 14 år fick jag en tränare. Mina uthållighetsgener, min vana vid vandring i skogen och det tunga arbetet på bondgården hjälpte mig att klara mig bra i uthållighetsgrenarna. Fastän lantbruksarbetet försvårade träningen under tiden juni-juli, började jag ha framgångar. År 1973 blev jag finländsk ungdomsmästare på 5 000 meter. Jag beslöt att satsa helt på idrotten och flyttade till Saarijärvi. Efter ett par år leddes mina vägar till Tavastehus där jag studerade till skogsarbetsledare. Där träffade jag också min blivande hustru Orvokki.

Efter att jag blivit färdig med mina studier blev jag erbjuden arbete i Kauhajoki. Samtidigt kunde jag representera idrottsföreningen Kauhajoen Karhu. Konditionen höll jag uppe både genom träning och att promenera flera kilometer om dagen i mitt arbete i skogen.

Inför de olympiska spelen i Moskva 1980 satsade jag hårt på träningen. Jag tog tjänstledigt från jobbet och åkte på bergsläger till Albuquerque i New Mexico, USA för att förbättra min kondition. Lägret gav resultat och konditionen steg till en alldeles ny nivå. Jag valdes ut att representera Finland i Moskva. Där vann jag silver på 10 000 meter och brons på 5 000 meter. Det här var mina bästa idrottsprestationer. Men det räckte inte för att helt tillfredsställa min själ.

Jag drabbades av dödsfruktan efter att min pappa dog. Jag började på nytt fundera på trosfrågorna som jag hade hört om i mitt barndomshem. Min massör kom till tro. När jag såg hur han förändrats tänkte jag att det behöver också jag. Jag köpte en Bibel i bokhandeln i Kauhajoki som jag läste på mina träningsresor utomlands. Jesu ord ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” fick mig att stanna upp. Medan jag sprang på bergsstigarna tänkte jag att jag måste ta emot Jesus på ett personligt sätt. Jag bad att jag skulle få kraft och mod att gå till ett andligt möte när jag återvände till Kauhajoki. Men jag gick aldrig till något möte den sommaren.

Nästan ett år senare börjad jag på nytt fundera på trosfrågorna. Då gick jag till ett andligt möte eftersom jag hade många frågor. Efter mötet samtalade jag med predikanten i två timmar. Efter det gav jag mitt liv åt Jesus. En känsla av lättnad fyllde mig. I Moskva stod jag på andra och tredje plats på prispallen. Nu hade jag kommit upp på prispallens högsta plats.

Nu har det gått över trettio år sedan jag kom till tro. Jag måste säga att Herren har varit god och trofast. Han har tagit hand om mig. Jag har fått leva ett rikt liv.

Jag har fortsatt att idrotta också efter den aktiva karriären. Jag löper, jag sysslar med muskelträning och om vintrarna skidar jag. Små tävlingar och idrottsevenemang motiverar mig att gå på länk. Jag har pensionerat mig från mitt arbete, men fortsatt som företagare inom skogsvården. Nu har jag mera tid att idrotta. Det hjälper mig att hålla konditionen uppe. Då orkar jag bättre och blir inte så lätt stressad.