Att följa sitt eget barn till graven är så tungt, så man kan inte ens föreställa sig det. Förlusten gjorde dock att himlen kom närmare mig.

Jag träffade min make, Juha, år 1977, på ett församlingsläger i Maakalla i Kalajoki då vi var i gymnasieåldern. Juha gjorde intryck på mig då han skjutsade mig efter lägrets avslutning på sin motorcykel till Uleåborg, fastän han själv bodde på en annan ort.

Vi började brevväxla och så småningom började vi sällskapa. Den kristna tron och liknande livsvärderingar förenade oss. Vi gifte oss år 1981 och bosatte oss i Uleåborg. Vi fick fem barn och vi hade en vanlig aktiv vardag som familj.

I februari år 2015 hände det som definitivt förändrade våra liv. Vår yngsta son, Tuomo, genomgick en dagkirurgisk operation som inte borde ha inneburit några särskilda risker. Då jag kramade honom vid operationsavdelningens dörr, visste jag inte att det var sista gången som jag såg honom i livet.

Operationen gick bra och vi talade i telefon ännu på kvällen. Samtalet avslutades på det vanliga sättet ”God natt, Jesus är med dig”. Bara ett par timmar efter det ringde man till mig och berättade att Tuomo hade dött i komplikationer som uppstått efter operationen. Han hade fallit ihop i sjukhusets korridor och inte vaknat upp mera trots att de försökte återuppliva honom. Tuomo var bara 22 år då hans liv ändades.

Juha var vid det tillfället i Sibbo. Jag fick sorgebudet till honom genom hans bror som bor i Helsingfors. Jag åkte tillsammans med våra övriga barn till sjukhuset för att titta på Tuomo, och Juha började mitt i natten köra mot Kempele.

Mitt i den här förlusten var det naturligt att börja fundera på varför lidandet tillåts i våra liv och vad som är meningen med det. Jag kom ihåg orden från Psalm 139: ”Alla mina dagar blev bestämda innan någon av dem hade kommit.” Alla har vi fått ett bestämt antal dagar som vi ska leva. Bibeln säger också att Guds vägar inte är människors vägar. Han har sina egna planer.

Juha, Tuomos bröder och Juhas pappa samt våra svågrar snickrade till en kista till Tuomo. Den liknade hans båt för att påminna om deras gemensamma fiskeintresse. Jag fodrade kistan med spetslakanen som vi hade fått som bröllopsgåva. Att begrava sitt eget barn är oändligt tungt. Jag är ändå tacksam för att jag fick följa Tuomo till sjukhuset och att jag fick samtala med honom efter operationen.

Jag gav utlopp för min sorg genom att lära mig spela på Tuomos altviolin och saxofon och genom att klä mina känslor i dikter.

Stjärnorna blinkar. Det är kallt. Inom mig blåser det.
Jag går längs en isig stig med ett ljus i handen.
Jag ser mot himlen. Mitt hjärta gråter.
Jag böjer knä vid din grav, jag omfamnar dig, mitt älskade barn.

Det är svårt att förstå varför en ung människas liv måste ta slut så tidigt. Som mamma sörjer jag över det att mitt barn hann t.ex. inte få en egen familj. Men knappast vill någon komma tillbaka från himlen.

I och med Tuomos död har himlen kommit närmare. Den har blivit ett hem. Här på jorden har vi bara bostäder, men i himlen har vi ett hem.

Jag vet att Tuomo vill att vi ska leva fullt ut och njuta av livet, såsom han också gjorde. Jag önskar att jag ska kunna gå den vägen som jag är ämnad att gå, att jag hittar de uppgifter som är ämnade för mig, och att jag kan använda mina gåvor så att de blir till glädje också för andra. Jag önskar också att jag bättre än förr kan leva en dag i sänder, tacksam för varje dag som jag får leva.