Först tänkte jag att jag aldrig duger till pappa och sedan verkade det inte ens möjligt. Nu är jag lycklig far till en liten pojke.

”Hoppas jag aldrig får barn”, tänkte jag när jag som 19-åring satt i fängelse. Mitt liv hade från tonåren färgats av missbruk, brottslighet och våld. Jag gick igenom rehabiliteringsperioder för mitt missbruk, men ingenting förändrades. Slutligen måste jag ödmjuka mig och be Gud om hjälp för att få en ny inriktning i mitt liv, för jag hade börjat drömma om en familj och ett hederligt arbete. Jag bad en pastor be för mig, att jag skulle bli fri från missbruket. Mitt liv förvandlades totalt. Jag tänkte att kanske jag trots allt kunde bli en pappa.

Drömmen om en egen familj började förverkligas när jag träffade Satu. Vi gifte oss 2007 och nästa år försökte vi få tillökning i familjen. När det inte blev något barn, började tankar av osäkerhet och misslyckanden komma upp till ytan. Jag var rädd att min missbrukarbakgrund skulle hindra oss från att få barn. Ett par år senare, efter många försenade menstruationer och påföljande negativa graviditetstester och min hustrus tårar, bokade vi tid till en barnlöshetsutredning. Man hittade inga medicinska orsaker till barnlösheten hos någondera av oss. Vi beslöt oss för att vänta på ”rätt tid”.

När åren gick, började ett litet missmod krypa fram. Mest led jag av att se hur svår barnlösheten var för Satu. Jag klagade många gånger åt Gud om saken. En gång blev jag riktigt frustrerad och ropade i min nöd: ”Varför driver du med oss?! Om du inte tänker ge oss det där barnet så döda mig hellre nu här på fläcken!” Jag väntade mig att blixten skulle slå ner mig, men det hände inte. När jag lugnat mig, bad jag om förlåtelse och beslöt i mitt hjärta att jag inte skulle följa och tjäna Jesus för det som han ger mig eller låter bli att ge mig, utan endast för att jag hade fått del av hans nåd. Samma kväll när jag läste Bibeln fick jag en övernaturlig förvissning om att vi skulle få en pojke, men att vi kunde bli tvungna att vänta på barnet.

Fastän barnlösheten var en smärtsam sak, var den aldrig en särskilt stor kris i vår parrelation. Vi grälade aldrig om saken. Egentligen blev vår relation bara starkare av den, eftersom den från första början tvingade oss att tala om saker och ting. Vi bad också mycket tillsammans för saken.
När vi försökt få barn i ungefär åtta år, uppmuntrade en vän oss att försöka få vård för barnlösheten. Graviditeten kom igång från den första behandlingen hösten 2016. Jag blev så tagen av graviditeten att jag började skriva en graviditetsblogg ”I välsignat tillstånd – En gravid pappas hormondagbok”. Bloggtexterna publicerades i bokform innan farsdag. Graviditeten, förlossningen och det nya livet som började togs också med i tv-serien ”Annorlunda mödrar”. Vid förlossningen fick vi ännu en liten chock när babyns hjärtljud försvann och min fru fördes till akut kejsarsnitt. Allt gick ändå bra till slut. Åratal av väntan och smärta var över.

Att vara pappa är bland det finaste i mitt liv. Jag vill att min son alltid och i alla saker ska kunna lita på mig. Jag vill ge honom ett exempel på hur man följer och tjänar Jesus. Jag tackar varje dag Gud för min son och välsignar honom varje kväll jag är hemma.

När jag ser bakåt på mitt liv, kan jag konstatera att vår son föddes i precis rätt tid. Vi har under årens lopp bott i två olika länder och flera olika städer och vi har båda haft vår egen personliga växtvärk. Vi skulle inte tidigare ha varit färdiga för föräldraskapet. Guds tidtabell var den rätta.